Existensen av fattigdom är ett känsligt ämne, av allt att döma. För vissa handlar det inte bara om medmänsklighet utan om legitimiteten för deras existens.
Uppenbarligen kommer ”brukarna” av begreppet fattigdom inte att sluta använda det oavsett hur mycket kritik begreppet får och hur stor bevis man lägger fram på att fattigdom inte existerar.
Jag kommer själv från en fattig familj och om nån så vet jag hur det är när man är fattig. Och i Sverige hör och häpna finns inga fattiga. Det finns utsatta barn, barn vars föräldrar prioriterar sig själva över barnen, eller vars föräldrar är missbrukare, sjuka eller bittra.
Ingen föräldrar om man inte är rik kan köpa allt till sina barn. De flesta av oss väljer att köpa begagnat, hushålla med pengarna, prioritera, välja bort etc.
Med det sagt menar jag inte att jag inte är för högre föräldrarpening och underhållsbidrag. Jag vill att alla barn ska kunna prova alla aktiviteter i världen och ha den bästa barndom. Men främst vill jag att de har bra föräldrar som sätter de först oavsett om föräldrarna bor tillsammans eller inte. Om barnorganisationer vill ha något att jobba med så tycker jag att de ska jobba med att anordna kurser till föräldrar som bråkar om vårdnaden eller använder barnen som vapen. Barn som saknar föräldrakärlek finns det gott om.
Dayana Jadarian 